Tripp till rodahavskusten
Annu en inrikesresa blev av forra veckan. Lite impulsivt men anda. Nu var destinationen Massawa, en stad vid rodahavskusten. Har varit forut, men
besoken kan aldrig bli for manga. Aktiviteterna var inte manga forutom att bada dagarna i anda, men det var ocksa malet med resan. Lite avkoppling med mycket sol och bad. Vad som var roligt var att vi traffade pa nomader som bor pa stranden i enkla kojor (?) gjorda av trapinnar. Mycket enkel konstruktion. Nomaderna tillhor en folkgrupp som heter Rashaida och de brukar leva som just nomader langs hela rodahavskusten i bl.a. Eritrea, Sudan och pa andra sidan Roda havet. Aven denna folkgrupp ar muslimer och pratar arabiska. De klar sig annorlunda an vad jag ar van vid att se. Kvinnorna visar inte munnen for nagon annan an for sin familj. Andra utomstaende kvinnor kanske ocksa kan fa sig en glimt. Deras transportmedel ar inget mindre an kamel. Kamelerna tar manniskorna fram och tillbaka langs stranden och later turisterna ta en tur mot en slant. Efter att ha sett dessa nomader ett par ganger och pratat lite med de, blev vi inbjudna pa lite kaffe i deras enkla lya. Gott kaffe med ingefara i.
Jobbet pa barnhemmet fortskrider som vanligt. Bra och daliga dagar varvas om vartannat.
Haromdagen slog det mig att det snart ar november. Hade inte en tanke pa det. Jag ar ju van vid ett kallt klimat sa har ars. Gar fortfarande runt och tror att det ar typ juni juli.
besoken kan aldrig bli for manga. Aktiviteterna var inte manga forutom att bada dagarna i anda, men det var ocksa malet med resan. Lite avkoppling med mycket sol och bad. Vad som var roligt var att vi traffade pa nomader som bor pa stranden i enkla kojor (?) gjorda av trapinnar. Mycket enkel konstruktion. Nomaderna tillhor en folkgrupp som heter Rashaida och de brukar leva som just nomader langs hela rodahavskusten i bl.a. Eritrea, Sudan och pa andra sidan Roda havet. Aven denna folkgrupp ar muslimer och pratar arabiska. De klar sig annorlunda an vad jag ar van vid att se. Kvinnorna visar inte munnen for nagon annan an for sin familj. Andra utomstaende kvinnor kanske ocksa kan fa sig en glimt. Deras transportmedel ar inget mindre an kamel. Kamelerna tar manniskorna fram och tillbaka langs stranden och later turisterna ta en tur mot en slant. Efter att ha sett dessa nomader ett par ganger och pratat lite med de, blev vi inbjudna pa lite kaffe i deras enkla lya. Gott kaffe med ingefara i.
Jobbet pa barnhemmet fortskrider som vanligt. Bra och daliga dagar varvas om vartannat.
Haromdagen slog det mig att det snart ar november. Hade inte en tanke pa det. Jag ar ju van vid ett kallt klimat sa har ars. Gar fortfarande runt och tror att det ar typ juni juli.
Keren
I lordags bar det av till Keren. Att ta sig dit var inte svarare an att befinna sig vid busshallsplatsen tidigt pa morgonen och vanta pa att bussen till Keren skulle bli full och bege sig, vilket inte tog lang tid. Min resekamrat var en tjej fran Tyskland som arbetar till och fran pa barnhemmet. Den tre timmar langa resan bjod pa manga vackra vyer och annat kul.
Staden ligger i en dal som ar omringad av berg. Mycket vackert. Det kandes som att jag var i ett helt annat land. Beror nog pa att manniskorna som bor i Keren tillhor andra folkgrupper an folket i Asmara. De flesta ar muslimer och mannen klar sig som herdar(?) - vita kaftaner med graa vastar och turban pa huvudet.
Vi var runt i staden, som inte var alltfor stor, och besokte marknaden som var full av lokalt odlade frukter och gronsaker, samt tyger och andra artiklar. Sedan fortsatte vi med taxi och rakade fa en man som bott i Tyskland i 16 ar, till taxichauffor. Han blev aven var reseguide da han berattade om platserna vi akte till. Vadret i Keren var valdigt varmt, men att kla sig sparsamt var inte att tanka pa. Som sagt var lokalbefolknigen muslimer.
Efter en heldag i Keren var det dags att aka tillbaka till Asmara.
Staden ligger i en dal som ar omringad av berg. Mycket vackert. Det kandes som att jag var i ett helt annat land. Beror nog pa att manniskorna som bor i Keren tillhor andra folkgrupper an folket i Asmara. De flesta ar muslimer och mannen klar sig som herdar(?) - vita kaftaner med graa vastar och turban pa huvudet.
Vi var runt i staden, som inte var alltfor stor, och besokte marknaden som var full av lokalt odlade frukter och gronsaker, samt tyger och andra artiklar. Sedan fortsatte vi med taxi och rakade fa en man som bott i Tyskland i 16 ar, till taxichauffor. Han blev aven var reseguide da han berattade om platserna vi akte till. Vadret i Keren var valdigt varmt, men att kla sig sparsamt var inte att tanka pa. Som sagt var lokalbefolknigen muslimer.
Efter en heldag i Keren var det dags att aka tillbaka till Asmara.
Vardag
Ar inne pa min fjarde vecka och jag kanner att jag har borjat komma in i vardagen. Det kanns battre med jobbet pa barnhemmet och jag har insett att man inte kan radda varlden over en natt, eller tva. Varlden ar grym och orattvis men man kan fa en nyanserad bild och ett sammanhang, till skillnad fran att titt som tatt bli matad med medias bild av svaltande afrikanska barn. Det ar viktigt!
Annars fortsatter dagarna att ga och jag forsoker planera en resa till Keren, en stad som ligger nordvast om Asmara. Staden sags vara vacker men inte helt olik Asmara. Problemet med planerandet ar att de inte har guidade turer da det inte ar sasong. Lite trakigt, men det ska nog inte hindra mig fran att ta bussen och upptacka Keren pa egen hand.
Kan tyvarr inte ladda upp bilder nu eller nagon gang under resan. Internet ar segt och jag vet inte hur det funkar med alla installningar och sa.
Annars fortsatter dagarna att ga och jag forsoker planera en resa till Keren, en stad som ligger nordvast om Asmara. Staden sags vara vacker men inte helt olik Asmara. Problemet med planerandet ar att de inte har guidade turer da det inte ar sasong. Lite trakigt, men det ska nog inte hindra mig fran att ta bussen och upptacka Keren pa egen hand.
Kan tyvarr inte ladda upp bilder nu eller nagon gang under resan. Internet ar segt och jag vet inte hur det funkar med alla installningar och sa.
Upp- och nedgangar
De senaste dagarna har varit lite som en bergochdalbana. Saknaden av vannerna, vardagen i Sverige och resten av familjen har praglat dagarna.
I forra veckan fick jag erfara baksidan av att ha kort kjol offentligt, vilket jag inte vill vara med om igen. Jag kanske var lite val naiv som trodde att det skulle ga for sig att ha kort kjol ute pa stan mitt pa ljusa dan, men ack sa fel jag hade. Folk var inte alls sena med att reagera pa ett minst sagt forodmjukande satt och komma med oanstandiga forslag. Blev frustrerad och arg over att folk ska behova bry sig om mina kladval.
Har aven borjat spendera formiddagarna pa barnhemmet som jag omnamnde i tidigare inlagg. Jag uppskattar verkligen att barnhemmet finns och tar emot barn fran alla hall och (trottoar)kanter. Trots det ser jag manga brister och mycket okunskap finnas bland personalen. Jag och den mesta personalen verkar ha skiljda varderingar vad galler barnens basta och barnuppfostran. Enligt mig ar okunskapen stor, inte for att jag menar att jag sitter inne med den ratta kunskapen eller sa. Men jag tror definitivt man kommer langt med s.k. sunt fornuft! Det finns inga stora resurser som har avsatts for barnhemmet och barnens brist pa narhet, karlek och trygghet ar minst sagt pataglig. Det gar inte att sitta med armarna i kors och tanka att barnen har det battre har an dar de kom ifran. Malet MASTE vara att forbattra barnens vardag och situation. Arbetsforhallandena for personalen ar inte heller tillfredsstallande och motiverande for de att gora ett bra jobb.
Det tar tid att forandra och jag antar att man maste borja nagonstans.
Annars flog jag inrikes i ett miniplan, vilket kandes coolt och kul. Destinationen var Sawa.
Hall tillgodo!
I forra veckan fick jag erfara baksidan av att ha kort kjol offentligt, vilket jag inte vill vara med om igen. Jag kanske var lite val naiv som trodde att det skulle ga for sig att ha kort kjol ute pa stan mitt pa ljusa dan, men ack sa fel jag hade. Folk var inte alls sena med att reagera pa ett minst sagt forodmjukande satt och komma med oanstandiga forslag. Blev frustrerad och arg over att folk ska behova bry sig om mina kladval.
Har aven borjat spendera formiddagarna pa barnhemmet som jag omnamnde i tidigare inlagg. Jag uppskattar verkligen att barnhemmet finns och tar emot barn fran alla hall och (trottoar)kanter. Trots det ser jag manga brister och mycket okunskap finnas bland personalen. Jag och den mesta personalen verkar ha skiljda varderingar vad galler barnens basta och barnuppfostran. Enligt mig ar okunskapen stor, inte for att jag menar att jag sitter inne med den ratta kunskapen eller sa. Men jag tror definitivt man kommer langt med s.k. sunt fornuft! Det finns inga stora resurser som har avsatts for barnhemmet och barnens brist pa narhet, karlek och trygghet ar minst sagt pataglig. Det gar inte att sitta med armarna i kors och tanka att barnen har det battre har an dar de kom ifran. Malet MASTE vara att forbattra barnens vardag och situation. Arbetsforhallandena for personalen ar inte heller tillfredsstallande och motiverande for de att gora ett bra jobb.
Det tar tid att forandra och jag antar att man maste borja nagonstans.
Annars flog jag inrikes i ett miniplan, vilket kandes coolt och kul. Destinationen var Sawa.
Hall tillgodo!
Samma stalle samma dator
Pa samma stalle och vid samma dator sitter jag och skriver mitt andra blogginlagg fran Eritrea.
De senaste dagarna har jag traffat en del manniskor och bekantat mig med stan. Nu hittar jag sa gott som overallt i stan. I mandags var jag forbi en ungdomsforening som heter National Union for Eritrean Youths and Students, NUEYS. Blev valdigt val mottagen dar och blev guidad runt i lokalerna. Traffade en annan svensk dar som verkade hanga runt mest. Hur som helst var jag mycket valkommen att nar som helst komma dit och hjalpa till och se hur de arbetar eller bara umgas om jag sa ville. Ett valdigt trevlig erbjudande som jag troligen nappar pa. Det kan ju vara kul och intressant att umgas med jamngamla manniskor sa jag kan fa forstelse for deras vardag och uppleva livet i Eritrea ur deras perspektiv.
Vad galler barnhemmet traffade jag min kontaktperson pa Ministry of Labour igar och fick med mig ett intyg till chefen pa barnhemmet. Sa for en stund sen var jag och traffade chefen pa barnhemmet. Han visade mig runt pa barnhemmet och jag fick traffa barnen en kort stund samt de "mammor" som arbetar dar. Det var manga barn och det blir en match att halla reda pa alla namn. Nu ar allting klart och jag borjar mitt arbete dar pa mandag morgon. Jag har fatt fria hander att bestamma mina egna tider for nar jag ska borja och sluta. Min tanke ar ju inte att kora slut pa mig sjalv dagarna i anda sju dagar i veckan. Samtidigt funderar jag pa att vara med pa ett horn i ungdomsforeningen NUEYS arbete. Jag far se hur det blir.
Barnhemmet ar det anda statliga barnhemmet i Eritrea. Det finns utover det privata barnhem runt om i landet. Det finns aven s.k grouphome pa olika orter i Eritrea. Dessa ar staliga och dit kommer lite aldre barn som gar i skolan. Dar bor de tills det att de blir myndiga. Varje grouphome har inte sa manga barn, da det ska vara sa likt en vanlig familj som mojligt. Pa barnhemmet finns det uppemot 60 barn.
I ovrigt mar jag bra och trivs valdigt bra har. Nar jag ibland tanker pa Sverige och Stockholm kryper det i kroppen pa mig. Jag ser Drottninggatan framfor mig full med manniskor som kryssar mellan affarer for att shoppa bort den nyligen erhallda lonen. Har ar ingen stress, man lunkar fram och sitter pa cafeer och dricker te och umgas. Det kanske bara ar jag som ser det pa det sattet och inte lokalbefolkningen. Men men, det far vara allt for nu...
De senaste dagarna har jag traffat en del manniskor och bekantat mig med stan. Nu hittar jag sa gott som overallt i stan. I mandags var jag forbi en ungdomsforening som heter National Union for Eritrean Youths and Students, NUEYS. Blev valdigt val mottagen dar och blev guidad runt i lokalerna. Traffade en annan svensk dar som verkade hanga runt mest. Hur som helst var jag mycket valkommen att nar som helst komma dit och hjalpa till och se hur de arbetar eller bara umgas om jag sa ville. Ett valdigt trevlig erbjudande som jag troligen nappar pa. Det kan ju vara kul och intressant att umgas med jamngamla manniskor sa jag kan fa forstelse for deras vardag och uppleva livet i Eritrea ur deras perspektiv.
Vad galler barnhemmet traffade jag min kontaktperson pa Ministry of Labour igar och fick med mig ett intyg till chefen pa barnhemmet. Sa for en stund sen var jag och traffade chefen pa barnhemmet. Han visade mig runt pa barnhemmet och jag fick traffa barnen en kort stund samt de "mammor" som arbetar dar. Det var manga barn och det blir en match att halla reda pa alla namn. Nu ar allting klart och jag borjar mitt arbete dar pa mandag morgon. Jag har fatt fria hander att bestamma mina egna tider for nar jag ska borja och sluta. Min tanke ar ju inte att kora slut pa mig sjalv dagarna i anda sju dagar i veckan. Samtidigt funderar jag pa att vara med pa ett horn i ungdomsforeningen NUEYS arbete. Jag far se hur det blir.
Barnhemmet ar det anda statliga barnhemmet i Eritrea. Det finns utover det privata barnhem runt om i landet. Det finns aven s.k grouphome pa olika orter i Eritrea. Dessa ar staliga och dit kommer lite aldre barn som gar i skolan. Dar bor de tills det att de blir myndiga. Varje grouphome har inte sa manga barn, da det ska vara sa likt en vanlig familj som mojligt. Pa barnhemmet finns det uppemot 60 barn.
I ovrigt mar jag bra och trivs valdigt bra har. Nar jag ibland tanker pa Sverige och Stockholm kryper det i kroppen pa mig. Jag ser Drottninggatan framfor mig full med manniskor som kryssar mellan affarer for att shoppa bort den nyligen erhallda lonen. Har ar ingen stress, man lunkar fram och sitter pa cafeer och dricker te och umgas. Det kanske bara ar jag som ser det pa det sattet och inte lokalbefolkningen. Men men, det far vara allt for nu...